helmi 26

Poängen med tvåspråkighet

Det börjar vara dags att söka sommarjobb, eller i mitt fall praktikplats. Jag nämnde detta för min moster, som är en effektiv och pragmatisk affärskvinna. Som sådan började hon omedelbart lista upp platser för mig att söka till. När hon konstaterade att museiguidejobb skulle vara perfekt för mig tvekade jag dock.

Nja, sade jag, det ska ju ha med arkiv att göra. Dessutom är min finska inte så bra att jag skulle kunna guida på det språket.

Men finska måste man ju kunna, konstaterade moster. Jo, höll ja med, jag försöker ju hela tiden. Arkivlinjen är faktiskt tvåspråkig.

Fantastiskt! utbrast moster. Mitt bittra svar: Fast det betyder ju i praktiken att den är bara finskspråkig.

Ännu bättre, tyckte moster. Det är bara att prata och inte vara rädd för att göra bort sig.

Jag må vara från huvudstadsregionen, men som kommen från en helt svenskspråkig familj och gången i helt svenskspråkig skola är min finska knagglig, om än gångbar. Jag kan göra mig förstådd på finska; jag förstår talad finska och kan läsa språket även om det går långsamt. Jag är van att göra bort mig på finska – på tvåan när jag skulle till skolan stannade inte bussen på hållplatsen där jag skulle stiga av. Panikslagen rusade jag fram till chauffören och hojtade: Minä menen ulos! för jag hann inte fundera ut hur jag snällt kunde be honom släppa ut mig.

Arkivlinjen på magistersnivå är ett nytt samarbete mellan Åbo Akademi och Åbo Universitet. Som sådant ska den vara tvåspråkig. Av ett dussin deltagare på linjen är två från Åbo Akademi – det är klart att det mesta går på finska. Som sådan minoritet kan man ju fråga sig varför vi gör oss besväret att tala svenska när vi ändå kan tala finska. Min finska är betydligt bättre än när jag var åtta, och arkivlinjen må innebära en del frågetecken och långsamt läsande, men det går. Jag skulle kunna tala finska hela tiden, även om jag måste erkänna att jag skulle våga öppna munnen mycket mer sällan om det var tvunget att tala finska.

Det är en bra sak att linjen är tvåspråkig; arkivarier bör kunna betjäna på båda inhemska, och mycket av arkivmaterialet är skrivet på svenska. Alla som började på linjen visste mycket väl att den skulle komma att vara tvåspråkig, och för mig är tvåspråkighet något mycket enkelt: Jag talar svenska och du förstår mig, du talar finska och jag förstår dig.

Det är så jag önskar att tvåspråkigheten skulle fungera. Jag kan förstå finska men inte uttrycka mig speciellt väl, och jag har största sympati för de finskspråkiga som känner tvekan inför att tala svenska. Det är ett rent helvete att tala ett främmande språk, speciellt som den du talar med kräver att du ska kunna det.

Det här är orsaken till att jag är obstinat och alltid pratar svenska på alla föreläsningar och håller mina föredrag på svenska. Jag må få förskräckta blickar, kanske måste jag förklara mig en gång till på finska, men jag vet att om jag börjar tala finska så finns det ingen återvändo. Det är minsann inte lätt att prata i kors på två språk, men som allt annat är det en vanesak.

Lika lite som jag vill tvinga mina medstuderanden på arkivlinjen att tala svenska vill jag tvinga mig själv att tala finska. Att studera på en tvåspråkig linje har gett mig en fantastisk möjlighet att lära mig bättre finska och jag ska banne mig ge de andra samma chans att lära sig bättre svenska.Vad skulle det annars vara för idé?

 

Sandra Waller

Kleio r.f.

 

Vastaa

Your email address will not be published.